Skulpturparken i Engelsbergs bruk

Nu har vi besökt skulpturparken i Engelsberg. Det är sjunde året och alltså den sjunde utställningen. I år är temat Darwin med namnet Prima Primat - I Darwins fotspår. Curatorn, skulptören Maria Koolen Hellmin är van att jobba i offentliga miljöer och har i Engelsberg skapat en samling som anspelar på livets uppkomst och utveckling, eventuella felsteg och möjligheter som kanske inte blivit av under tidsrymdernas lopp. Det hela hålls samman av mystiken kring vattnet, dess stillhet eller forsens brus. Vandringen i Skulpturparken följer ån som efter en böj mynnar ut i Kvarndammen.

Två och en hals av Anita Wholén. Det var bara en svan som var intakt. Den andra hade förstörts av allt regn. Det är säkert 50 meter mellan svankroppen och halsen!

Fru Krokodil på sommardäck av Eric Langert. Hon ligger där och ser ut att vila på stenen. De röda ögonen avslöjar något annat.

Maskarnas kärleksliv av Anna Mohlander håller på att annekteras av näckrosbladen. Den textila mjukheten ändrar skepnad med vindarnas och vågornas spel.

I vattenbrynet av Britt-Lis Lindqvist. På alarnas stammar som växer på små öar och längs stranden, med rötterna direkt i vattnet sitter tygnystan, textila vrilar, i skiftande färger och ger naturen en extradimension.

Göran Häggs lustiga bronshund tycks ha kommit i rusande fart till den spegelpyramid som för tre år sedan byggdes av Oleg Nourpeissov. Hunden spjärnar mot, bromsar in och ser sin spegelbild. Sakari på bilden ovan stannar inte förrän nosen nuddar hans egen spegelbild.

Efata, till vänster, av Torsten Molander och Trattgubbar, till höger, av Peter Tillberg.

Sture Collins Den filosofiska bänken. Två små gubbar sitter i utkanten av en stenbänk. Hopkrupna, med uppdragna ben och huvudena vilande över knäna riktas deras plirande ögon och stora näsor både mot vattnet och himlarymden mellan trädens grenar. Här får vi slå sig ner och ge oss tid till eftertanke.

Sture Collins Apan uppflugen på en rostfärgad kolonnstump. Apan vilar på en dödskalle och med en gest som lånad från Rodins Grubblaren, med hakan i ena handen och ett äpple i den andra, begrundar den, ja, kanske just sitt förhållande till människan. Jag anar en underton av filosofisk ironi.