Släktträff i Sundborn på lördag

I morgon bitti åker jag och min äldsta dotter Sofia till Gävle. På lördagen bär det sedan av till Sundborn (Ramsnäs för att vara korrekt, en liten bit från Sundborn) och den årliga släktträffen. Vi har haft släktträff varje år sedan mitten av 60-talet. Det är ett roligt och effektivt sätt att hålla kontakten med släkten. De flesta bor i Dalarna så det är mest där vi brukar hålla till. Förra året dock var jag och min bror Curre ansvariga och då höll vi till i Gårdskär, några mil söder om Gävle. Allt vi gjorde i tävlingsväg hade då Gästriklandskoppling. Nedan kan ni se ett resultat av halmbocksbyggande som ingick i en tävling. Laget som vann skulle givetvis elda upp alla bockar. Bocken ska brinna, så är det! En viktig tradition att föra vidare!

Brorsan och några polare till honom intog scenen på kvällen och gjorde en variant av Pistvakt!

Curre i högform! Han var värsta dansbandssångaren i Veines på 70-talet!

Jag hoppas att jag hinner med att hälsa på finwhippetpojken Looper, Burnt Sienna Midsummer Love, som bor i Sundborn. De är förvarnade om att jag kanske dyker upp!

Ugnsstekt potatis, tsatziki och smarrig chilifetaost!

Ett litet recept som passar för både inne- eller utegrillning:

Stek potatis i ugnen i det format som passar dig. Lägg fetaost på en (eller flera) stor bit ugnsfolie, ringla en god olja och strö finskivad chilifrukt över. Lägg gärna på lite färska kryddor och tomat, vanlig eller (helst) soltorkade. Knyt ihop till ett paket. Grilla i ugn (lägg ovanpå potatisen) eller på utegrillen tills osten har smält ordentligt. Servera tsatziki till och gärna en tomat- och löksallad med en god olivolja. Smarrigt!

Ett annat tips med fetaost: blanda sesamfrön och mjöl (mest sesamfrön). Vänd fetaostbitar i blandningen och stek i en god olja. Mums!

Normkritiskt index i skolan

Representanter från Friends har en väldigt intressant debattartikel i Västerbottenskuriren idag. De menar att det inte räcker med att se på elevernas kunskap i dagens kunskapsskola. Det är lika viktigt att se på vilka kunskaper undervisningen bygger på. För att komma åt diskriminering, trakasserier och mobbning i skolan vill de införa ett normkritiskt index som grundar sig på variabler som exempelvis vidareutbildning av lärare, antal ämnen där normkritisk pedagogik tillämpas, elevinflytande och medbestämmande. Ett mycket bra förslag tycker jag!

Artikelförfattarna menar att normer begränsar oss alla (även de som inte avviker från dem) alltför mycket, vilket är alldeles korrekt. Problemet är bara hur det ska gå till att leva utan normer. Är det överhuvudtaget möjligt? Poängen är väl att normerna ska ifrågasättas, därmed förändras de sakta men säkert. Men normer kommer alltid att finnas. Det är bara att titta bakåt ett stycke i historien så kan vi se att det såg helt annorlunda ut på i stort sett alla områden, exempelvis var homosexuella handlingar kriminella fram till 1944 och ända fram till 1979 stämplades homosexualitet som en mental sjukdom i Socialstyrelsens klassifikation över svenska sjukdomar. Numera betraktas det inte som en sjukdom, men begränsas av andra normer istället. Så normer kommer alltid att finnas. Det viktiga är att vi är medvetna om dem (och inser att de inte är naturliga) så att vi kan göra något åt dem.

Nils-Aslak Valkeapää - Áillohas

Àillohas, 1943-2001, var en multikonstnär, författare, musiker och konstnär, av stora mått. Det var han som fick den samiska musiken, jojken, fram och upp på scen. Jojken blev på 1700-talet förbjuden av kyrkan och levde i stängda rum ända fram till 1970-talet. Hans bok Vidderna inom mig är en av de absolut vackraste böcker som finns, både bilder och text (jojk). Boken är en trilogi som består av Ljusa vårnätter (1974), Sjung kvittra blåhake (1976) och Källans silverådror (1981). Smakprov ur Ljusa vårnätter:

"Dagar går, månader och också år
Livets mål är i alla fall
lika ovisst

På kvällen sitter jag
låter ögonen färdas
Dagar går, månader
och också år

[...]

Och har du hört
hur moster Elle säger
inte kan väl samen något

Men bry dig inte om det
under femtio år
har hon fått höra det

Tänk istället på
vem som lärt henne detta

[...]

Berättade någon för dig
att vi bor i sameland

Sa han
att dettta är Sápmi
Medgav han också
att detta är vårt

Inte talade han väl om
den primitiva kulturen
med enkla människor

inte sa han väl heller
att de kom hit med ljuset

[...]

Nog vet jag
man bör tala
allvarligt
Klokt

Men vem såg då
de förunderliga små gräsen"

Tokryck på gräsmattan

Efter en otroligt varm dag och en mycket slö Pippi bröt det loss ordentligt på gräsmattan. Det var Pippi som tog intiativ till bus. Extra roligt tycker vi eftersom hon har varit loj så länge. Nietzsche såg ut att vara i smått chocktillstånd över hennes beteende!

Vandring efter Tavelsjöleden

Idag har vandrat ca 8 km efter Tavelsjöleden, som ligger några mil utanför Umeå, upp på Torrberget. Solen gömde sig lite bakom molnen och det var för väl eftersom vi hade hundarna med oss. Det var nog varmt ändå. Svetten rann nerför öronen på oss. Lite mer sol och värme och Pippi hade vägrat gå!

Här vädrar de någonting. Vi såg något så när färska rådjursspår så det var inte läge att ha dem lösa. De fick nöja sig med att sitta fast i mitt "midjebälte".

En hund passerade en bit bort och våra älsklingar skötte sig utmärkt. De bara spanade. Vi har aldrig varit till Torrberget tidigare och blev mäkta förvånade när vi hittade värsta stugan där. Det är Tavelsjö skoterklubb som har byggt den, upplyste en skylt oss om. När vi såg den gick fantasin igång direkt om vilka aktiviteter det brukar vara där på vårvintern! Kan ni gissa vad vi tänkte?

Vi intog ett bord och dukade upp vårt fika.

Husse, jag vill också ha macka!

Heteronormativitet och tystnad

Idag när jag var ute på långpromenad med hundarna (det var varmt så jag fick dra Pippi efter mig) funderade jag över hur många heterosexuella fungerar (därmed hur heteronormativiteten fungerar). Jag tänkte tillbaka på ett samtal jag hade i maj med en god vän. Han har problem med sina arbetskolleger. När han tidigare på sin arbetsplats (på universitetet) berättade (han har slutat berätta) om sitt liv utanför arbetet blev det många starka reaktioner i fika- och lunchrummet. Han kunde till exempel berätta att han träffat en kille på krogen. Reaktionerna från kollegorna kunde då vara: "Varför måste du sitta här och berätta om din sexuella läggning hela tiden". Det bildades grupper på jobbet som tog upp "problemet" med chefen. Flera av kollegorna pratar ofta om hur viktigt det är med jämställd- och jämlikhet. Men när det kom till att en homosexuell man talade om sitt privatliv på jobbet tog det stopp för dem. När man säger att man verkar för en miljö som inkluderar alla människor kan det samtidigt vara svårt att inse vilket stort spelrum heterosexualiteten egentligen har genom att homo-, trans- och bisexualitet sällan berörs eller talas om (på ett självklart sätt). Förvåningen är påtaglig när man mätt hur stor del av tiden som faktiskt upptas av samtal kring den heterosexuella läggningen. Hur många tänker på att kollegor faktiskt talar om sexuell läggning när de på kafferasten berättar om helgens begivenheter ihop med sin man eller fru? Är det jämlikt – eller ses homo- och bisexuellas samtal som ett sätt att demonstrera sin sexuella läggning och borde den hållas mer privat? Ofta väljer icke heterosexuella att vara tysta av rädsla för repressalier. Att hålla igen med "den privata sidan av livet" – att aldrig tala om sitt liv utanför jobbet – är för många en påfrestning som kan ge känslor av utanförskap och övergivenhet och leda till dålig hälsa. Att börja diskutera sexuell läggning på arbetsplatserna är ett måste för att fånga upp diskrimineringen och hitta sätt att bli av med den. Min vän mår väldigt dåligt och har tagit kontakt med facket för att få hjälp därifrån. Om det inte blir bättre kommer han att anmäla sina kollegor för diskriminering. Helt rätt tycker jag!

Tänk så många som har problem med Pridefestivalerna. Jag har hört folk säga: "Måste de demonstrera sin homosexualitet." De tänker inte på att de själva hela tiden demonstrerar sin sexuella läggning. Pridefestivalerna är väldigt viktiga identitetspolitiska evenemang. Den dagen alla människor i realiteten är lika värda kommer de inte att behövas, men som det ser ut nu behövs de verkligen!