Häromdagen var jag och hundarna ute i Södervik i det fina höstvädret. Den snart igenvuxna gamla skogsvägen, som går till ett gammalt boställe med bara husgrunder kvar, var täckt med löv i rött, gul och orange. Där brukar hundarna få otroliga tokryck och bara springa runt runt tills de stannar av (tillfällig) utmattning. Pippi blir alltid så arg på Nietzsche när hon inte hänger med. Solen sken från blå klar himmel och det var nästan storm. Jag fullkomligt älskar den här tiden på året, färgerna, vinden, dofterna och den klara luften. Det är på hösten jag tar de riktigt långa promenaderna med hundarna. Dock, den här turen fick ett abrupt slut. Jag avvek från den vanliga promenadvägen och började gå på en annan liten väg som nästan inte alls är framkomlig och som leder till ett annat gammalt boställe, också det med endast husgrunder kvar. Det har börjat växa barrträd på den, men med lite vilja går det att ta sig fram. Hundarna sprang runt och nosade. På sidan om den här lilla vägen finns en av oss helt outforskad myr. Pippi började gå efter kanten av myren med nosen i backen. Sin vana trogen hade hon säkert fått upp ett spår. Nietzsche hade inte uppmärksammat att Pippi sprungit iväg. När han väl upptäckte det kastade han sig iväg, men inte efter henne utan rakt ut på myren. Jag hann inte ens blinka innan hörde jag världens plask. Jag fick panik och ropade på honom samtidigt som jag sprang genom skogen mot myren. Tack och lov kunde han ta sig upp snabbt och kom springandes emot mig dyngsur och glad i hågen. Det var inte så kallt men vi gick ändå tillbaka till bilen och åkte hem. Han hade varit helt och hållet under vattnet. Lilla gubben. Vi får hålla oss till de säkra myrarna i framtiden. Fast man vet aldrig. Där man minst anar kan det finnas vattenhål. Usch, hur ska jag nu våga gå ut på myrar.
Nietzsche har upptäckt något på marken som jag inte kan se!
Pippi med sina jättepinnar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar