Heteronormativitet och tystnad

Idag när jag var ute på långpromenad med hundarna (det var varmt så jag fick dra Pippi efter mig) funderade jag över hur många heterosexuella fungerar (därmed hur heteronormativiteten fungerar). Jag tänkte tillbaka på ett samtal jag hade i maj med en god vän. Han har problem med sina arbetskolleger. När han tidigare på sin arbetsplats (på universitetet) berättade (han har slutat berätta) om sitt liv utanför arbetet blev det många starka reaktioner i fika- och lunchrummet. Han kunde till exempel berätta att han träffat en kille på krogen. Reaktionerna från kollegorna kunde då vara: "Varför måste du sitta här och berätta om din sexuella läggning hela tiden". Det bildades grupper på jobbet som tog upp "problemet" med chefen. Flera av kollegorna pratar ofta om hur viktigt det är med jämställd- och jämlikhet. Men när det kom till att en homosexuell man talade om sitt privatliv på jobbet tog det stopp för dem. När man säger att man verkar för en miljö som inkluderar alla människor kan det samtidigt vara svårt att inse vilket stort spelrum heterosexualiteten egentligen har genom att homo-, trans- och bisexualitet sällan berörs eller talas om (på ett självklart sätt). Förvåningen är påtaglig när man mätt hur stor del av tiden som faktiskt upptas av samtal kring den heterosexuella läggningen. Hur många tänker på att kollegor faktiskt talar om sexuell läggning när de på kafferasten berättar om helgens begivenheter ihop med sin man eller fru? Är det jämlikt – eller ses homo- och bisexuellas samtal som ett sätt att demonstrera sin sexuella läggning och borde den hållas mer privat? Ofta väljer icke heterosexuella att vara tysta av rädsla för repressalier. Att hålla igen med "den privata sidan av livet" – att aldrig tala om sitt liv utanför jobbet – är för många en påfrestning som kan ge känslor av utanförskap och övergivenhet och leda till dålig hälsa. Att börja diskutera sexuell läggning på arbetsplatserna är ett måste för att fånga upp diskrimineringen och hitta sätt att bli av med den. Min vän mår väldigt dåligt och har tagit kontakt med facket för att få hjälp därifrån. Om det inte blir bättre kommer han att anmäla sina kollegor för diskriminering. Helt rätt tycker jag!

Tänk så många som har problem med Pridefestivalerna. Jag har hört folk säga: "Måste de demonstrera sin homosexualitet." De tänker inte på att de själva hela tiden demonstrerar sin sexuella läggning. Pridefestivalerna är väldigt viktiga identitetspolitiska evenemang. Den dagen alla människor i realiteten är lika värda kommer de inte att behövas, men som det ser ut nu behövs de verkligen!