fredag 27 juni 2008

En jävla myrtur

Det började bra! Jag lämnade jobbet med ganska mycket ogjort. Solen sken och det var bland annat den som drog. Jag får väl jobba igen det på min första semsterdag på måndag, tänkte jag. Med en frisk Pippi och en matte som längtat till skogen och myrarna hela veckan fanns bara ett alternativ; Södervik, som är ett av finställena utanför vår stad. Där känner jag mig trygg med hundarna. Långt till närmaste storväg och bara skog och myrar så långt ögat kan nå. Det har aldrig hänt något spektakulärt tidigare. Pippi brukar ta sina små turer, men inte mer. Nietzsche brukar hålla sig nära (men springa som en tok runt, runt, fram och tillbaka, fram och tillbaka). Vi parkerade bilen och började gå efter vägen som vi gått på så många gånger tidigare. Det är en väldigt fin gammal väg med högt gräs i mitten. När vi kommit fram till myren svängde vi vår vana trogen ut på den. Myrdoften kom drivande i vinden, pustande. Hundarna kom igång ordentligt efter ett tag. Det var så roligt att se Pippi i full fart över myren. Jag stod och njöt av allt jag såg, ensamvarandes för stunden. Jag befann mig som i ett vakum i tillvaron. På andra sidan myren, mörka bryn av granskog. Hundarna sprang och lekte.



Vi fortsatte vår vandring över myren till ett smalt skogsparti. På andra sidan skogspartiet fortsätter myren i ännu större skala. Hundarna fortsatte att springa och busa. Jag fortsatte att njuta av stunden. Plötsligen började Nietzsche springa med nosen i marken som efter ett spår av något slag. Jag tog ingen större notis om det. Han brukar ju inte spåra nämnvärt. Pippi befann sig en bit bort, strosandes och lite luktandes. Utan någon större förvarning begav sig Nietzsche rakt ut på stormyren. Jag ropade, men han fortsatte att springa. När jag tittade lite mer noggrant såg jag färska älgspår i myren. Om man kan se spår i myren är de verkligen färska. Pippi stod och spanade efter sin bror.


Innan jag hann blinka satte hon iväg efter honom, i samma spår. På några sekunder var båda borta.

Jag ropade, kulade och visslade. Inga hundar. Nietzsche som brukar komma så fort jag ropar på honom. Den här gången var älgen viktigare än jag. Jag travade ut på stormyren och ropade och ropade. Inga hundar. Efter en liten stund kom dock Nietzsche och jag kunde koppla honom. Pippi hade viktigare saker för sig. Jag och lillpojken fortsatte att ropa och leta. Vi gick tillbaka till bilen, ingen Pippi. Till slut, efter ca 50 minuter, behagar hon komma tillbaka efter sin "älgjakt". Hon såg lite moloken och skamsen ut där hon stod och gömde sig bakom jaktstugan (hade hon stått där hela tiden?). Jag var fullständigt slut efter allt kulande, ropande och promenerande på myren. Jag kopplade henne utan att säga nämnvärt mycket - inget beröm eller gullegull - och vi gick tillbaka till bilen och åkte hem.

Värt att nämna om myrar

Myrmarker täcker bara 3 procent av jordens yta, men har lagrat stora mängder av grundämnet kol sedan istiden. Mellan 20 och 30 procent av det kol som finns lagrat i marken ligger bundet i myrar. Om världens alla myrar skulle förstöras skulle halten koldioxid i atmosfären öka med 50 procent.Finessen med en myr är att en så stor del av den biologiska massan finns under vatten i en syrefri miljö. Det biologiska materialet bryts inte ner och därför avges heller ingen koldioxid. Därför är det en kärnfråga hur ett förändrat klimat påverkar myrarnas förmåga att hålla koldioxid.

4 kommentarer:

Play A While sa...

Tur att de kom tillbaks i behåll!! Älgar kan ju sparkas ganska häftigt!!

Susanne Lindström sa...

Henrik: Har dina hundar jagat älg, eller något annat än kaniner och harar :D, någon gång? I vintras jagade Pippi ett rådjur. Hon sprang bakom och skällde oavbrutet på den lilla stackaren. Förbannade jaktinstinkt. Fortsätter hon så här kan vi ju inte ha henne lös.

Play A While sa...

Rut som inte lever längre var en fullfjädrad jägare. Hon jagade både med synen och nosen. Hon kunde på en hundradels sekund avgöra om ett spår var värt att fullfölja.... Hon drev rådjur med skall osv.

Juni som jag har här hemma nu är galen på harar...

Jenny,Nokia och Leo sa...

Jag undrar om tikarna är "värre" med jakt?? Mina jagar om också om nåt intressant dyker upp, men är tillbaka inom nån minut igen. Ingen av dom har "spårat" iväg efter vilt på egen hand, trots att jag tränar viltspår, lustigt :D